del 3

Allt gick smidigt och vi hittade direkt till vårt fina lilla hotell med superfin personal och vårt rum kändes sagolikt. Det kunde liksom inte bli bättre, kände vi. Ljust, högt i tak, fjärde våningen, ingen bullrig gata utanför, väldigt centralt... Energin flödade. Men ändå inte, eftersom vi klivit upp väldans tidigt. Vi valde att packa upp, ta det lugnt en stund och "bo in oss", vi blundade ett par minuter också. Något stort var på gång och vi ville vara utvilade.
 
Vi klädde upp oss. Packade nödvändiga prylar (dubbelkollade ca 18 gånger att ringarna var med) och begav oss ut i det fortfarande heta Rom. Vi började promenera mot parken Villa Borghese, som jag läst skulle vara romantisk. Jag tänkte att det kunde vara en bra plats för oss, en dag som denna. Picknick kändes så mycket mysigare och intimare än restaurang för vårt syfte så vi började leta matbutiker som sålde både godsaker och engångsartiklar som tallrikar och glas.
 
 
Även om hettan tog på krafterna när vi virrade runt för att hitta butik kunde liksom ingenting ta ner vårt humör och vi var inte i närheten av att vara osams trots att det i vanliga fall skulle ha varit nära till det där och då. I hunger och hetta är vi våra svagaste personligheter.
 
Vi hittade så goda grejer och begav oss in i parken. Väl där stressade vi inte heller för att få sätta oss ner. Vi var ute efter en bra picknickplats och ganska snart fann vi en. Vi slog oss ner i närheten av den konstgjorda lilla pölen till sjö vid något gammalt monument som säkert var nybyggt. Fint var det i alla fall.
 
 
 

del 2

Planet landade på Roms flygplats på utsatt tid, tro det eller ej. Jag var så inställd på en försening av något slag. Jag är en sådan som ibland ställer in mig på missöden för att inte bli besviken. Det behövde jag inte bli, blev däremot positivt överraskad vilket alltid är en härlig känsla.
 
Vi var båda laddade. Vi skyndade mot bagagebanden, följde skyltar som först beskrev gångtiden sju minuter och sedan fem. Tillslut, efter en hel del sicksackande klev vi ut genom spärrar (som gjorde att folk inte kunde gå åt andra hållet) och kom fram till bagagebanden. Märklig nog fanns inget bagage att hämta från något Stockholmsplan. Vårt plan fanns inte med på skärmarna som informerade om vid vilket bagageband väskorna skulle snurra vid. Vad nu? Vi hade ju följt skyltarna? Visserligen i en rasande fart... Typiskt Italien, tyckte Kalle. Och vi kunde inte återvända för att se om vi missat någon skylt, p.g.a. spärrarna.
 
Efter många om och men hittade vi en flygplatspolis att fråga om hjälp. Denne hänvisade oss till en annan terminal. Vi förstod ingenting men kände att vi inte hade någon tid att förlora så vi gick i rask takt ut ur flygplatsen, genom ytterligare spärrar. Det kändes inte bra.
 
Skyltarna mot terminal tre ledde oss faktiskt till just terminal tre. Men där kunde vi inte komma in till några väskor. Nä, de var ju innanför spärrarna. Efter att ha talat med ytterligare en polis och sedan köat för att få gå igenom Europas kanske långsammaste säkerhetskontroll hittade jag vår väska. Karl väntade utanför i hopp om att det hela skulle gå snabbare då. Stilla snurrade väskan runt ett bagageband. Jag rykte snabbt åt mig den och klev nöjd ut genom spärrarna för att åter möta Karl. Sedan kunde vi äntligen skynda mot hotellet och vår stundande förlovning.
 
 

sommarlängtan osv.

Att redan i juni längta till slutet av augusti innebar för mig en stor känslokrock. Det känns så fel att längta till sommarens slut då sommaren precis börjat. Samtidigt gick det inte att sluta längta till förlovningen och Rom-resan. Det resulterade i två kraftiga känslor som arbetade mot varandra i min kropp. Det är så märkligt det där, när det verkar som att känslor tar plats. Och att de trängs med varandra i kroppen. Nästan så att de inte får plats. Så har det också varit med lyckokänslan efter förlovningen. Känslan har liksom växt och växt och ibland behövt sippra ut genom ett litet tjut för att allt inte får rum.
Så konstigt, obeskrivligt och härligt på samma gång.
 
 
Att ha en så fin sak att se fram emot i slutet av sommaren gjorde att min sommar har känts väldans lång i år. Det känns fint. Långa somrar vill jag ha. Det är trist att det nu blir kallare. Jag är inte redo för kyliga vindar och kalla fötter. Inte än.